Jag lever med en tiomånadersbebis. I symbios. Jag blir biten i benet när jag sitter och skiter. Ibland dyker det upp ett huvud mellan toastolen och mina byxor. Vardag.
Fantastiskt!
Jag har ångest över att tiden går så fort. Jag vill vara hemma med min sista lilla bebis forever. Jag önskar att jag bara kunde stanna tiden för en stund. Bara vara! Någon som har en affärsidé som gör att jag kan vara hemma forever and ever och bara jobba lite ibland?!
Jag går hemma här i väntans tider. Väntar på ett litet barn som jag oroar mig över fast h*n inte sett dagens ljus ännu. Jag tänker mig hur enkelt det var att vara förälder till ett litet barn. Att allt blir så komplicerat ju äldre barnet blir.
När den lilla ligger i magen är all fokus på den lilla bebisen. Man får böcker om den första tiden och allt verkar handla om rutiner och mat. Jag suckar högt när jag läser om föräldraskapet. Det står ingenting om stampande tioåringar i hallen som vill dö vissa dagar. Ingenting om kompisar, utanförskap, pinsamma föräldrar. Det står faktiskt ingenting om hur barn kan fungera efter fem år. Inte ens över ett år knappt. Skrämmande. Klickar hem en provprenumeration på tidningen ”Vi föräldrar”. Har inte läst den sedan jag hade en bebis för elva år sedan. Bläddrar igenom. Jag läser tidningen med andra ögon nu än då. Jag brusar upp i onödan kanske, gravidhormonerna kanske gör sitt. Men ändå. Vad i helvete är det här? Intervjuer med föräldrar om föräldraskap, trots, sömnproblem och barnmat. Allt för bebisar. Läser inte om någon som har barn över fem år. Trodde ”Vi föräldrar” handlade om föräldraskap. Det må vara svårt att veta hur man ska tackla en trotsig treåring. Det vet jag. Men problematiken med föräldraskapet börjar senare. Letar efter artiklar om barn och inte bebisar. Hittar inga i just denna tidning. Inte i nästa jag får heller. Säger upp provprenumerationen på studs. Det stora fokuset på små barn och noll fokus på barn i skolåldern. Fattar inte varför det är så här?! Det är ju då man behöver tips, råd och info. Mycket mer än när barnet är bebis. Då har man ju bvc, föräldragrupp och en uppsjö tidningar. Det som stör mig mest är att föräldrar bara får info om babytiden. Barnen har man hela livet…
Förra året vid den här tiden levde vi i flyttkartonger och hade blivit en familj på fem (+två katter). Året gick fort och mycket har hänt. Jag och mannen är klockrena sambos. Hejfrökenlycklig jag menar inte så. Eller? Jag menar. Jag hann bli 30 år innan jag hittade någon som jag kunde bo med, och som kunde bo med mig. Det känns galet bra så vi klämde till med en bebbe. Nu eller aldrig kände vi mest. Men det tar sån himla tid innan den har växt klart. Illamående, hormoner som spelar ett spratt, ont i tuttar, mage och överallt. Det är då ingen dans på rosor det här med att vara på smällen. Jag tyckte det förut och tar åt mig allt jag någonsin sagt. Jag älskar när gravida gnäller, för då kan jag gnälla en gnutta själv.
Idag är det visst inte bara första advent. Även kattens dag. Vi har ju faktiskt fått en ny liten familjemedlem som är vår bäbis. Tarzan, 4 månader. Hans största intressen är korkar och sin egen svans.
För lite mer än elva år sedan var jag i samma sits som nu. Jag hade bara förträngt hur härligt och överjävligt det var på samma gång. Lyckan är total, men förstår mycket väl varför min kropp ville vänta elva år. Illamåendet och mat som inte vill stanna i min kropp gör mig snart galen. Men som sagt. Lyckan är total och jag vill skrika ut till hela världen att jag faktiskt bär på ett nytt litet liv och att det faktiskt är värt att spy halva dagarna! Jag tycker faktiskt det. Det är värt allt. Vårt lilla hjärta. ❤️
Till vardags är jag fröken! Jag sjunger, har gympa, torkar snor, byter blöjor, letar tummar, skrattar, delar livsfunderingar och njuter av att få tillbringa dagarna med vår framtid.
Min inspiration får jag från underbara vänner, min stora familj, mannen i mitt liv som alltid ger mig lycka och inspirerar, barnen som ger så mycket glädje, naturen runtomkring inspirerar mig mer än någonsin.
Tänk att man kan bli så himla glad av att se en liten blomma! Våren är snart här. Dessvärre så befinner jag mig tyvärr i huvudstaden. Det dröjer nog minst en månad tills dom här dyker upp hemma hos oss!
Den här bloggen har liksom så många andras, kommit i lite skymundan pga instagram. Instagram kom och erövrade både bloggar och FB. Och jag älskar det. En bild säger mer än tusen ord, så är det. Och fort går det! Jag tänkte anta en liten fotoutmaning nu i Mars! Kommer att dela den här på bloggen också 🙂
Fars dag. Klumpen i magen hela dagen. Prata bort, kringgå sanningen, bara låta bli att prata ett dugg om den här dagen. En omöjlighet! Idag firar alla barn sina pappor. Överallt. På teve, radio, i affären och till och med på nätet. Världens bästa pappor överallt. De som har en pappa kan skatta sig lyckliga. De som inte har någon, har fullt upp att klara av dagen. Det gör ont i mammahjärtat. Jag är lycklig över att mitt barn har en underbar bonuspappa nu, men sorgen i hennes ögon finns där en dag som denna. Låt dagen ta slut nu. Livet går vidare, men det gör ont…. Vad ska jag säga? Jag finner inga ord. Det går inte. Vi bara lever vidare…Han finns ju men existerar inte längre för henne… Det är som om att han inte fanns…
Drömde att jag jobbade på en tidningsredaktion med deadline 00.00. Mina inloggningsuppgifter funkade inte korrekt och tidningen fick reklam på varannan sida. Fail. Jobbet var i farozonen och jag gick av på fel busshållsplats när jag skulle hem. Vi bodde i ett sprillans nytt hus utan entre eller trapp och hela grannskapet hade halloweenfest när jag kom hem mitt i natten. När jag tyder drömmen så inser jag att nästan alla mina tankar från föregående dygn faktiskt finns med i drömmen. Jag kollade jobb och blev sugen på journalist igen, jag tänkte på vilken tur vi har som har nära till allt här, och att vi faktiskt aldrig åker buss. Jag drömde om husköp och kikade in på Hemnet. Dessutom så funkade inte min inloggning och bankid på försäkringskassans hemsida. Sist men inte minst, jag svor hela kvällen över hur mycket reklam det egentligen får finnas nuförtiden. Galet egentligen, vad konstigt det är med drömmar och vad är det som snurrar i huvudet?!?! Varför ältar man det som hänt så här?
Vilken osis att kladdkakans dag just infinner sig idag. Jag är hemma med en sjuk dotter, är galet gottesugen, har alla ingredienser hemma, har tid att baka och kommer inte undan eftersom barnet också fått nys om att det ska ätas kladdkaka idag!
Bara att börja baka då!
Ha en underbar dag och njut av en bit kladdkaka 😉
Emmas 